|
Grundläggande om skinn
Oavsätt hur klart det borde vara, är det många som
tyvärr glömmer bort att skinn kommer från ett djur.
Det är beroende av hur det lever sitt liv de är
utsatta för insektsangrepp, sjukdomar, kyla, torka
översvämningar etc. Alla dessa faktorers inverkan
kan man se på den färdiga produkten och det är också
orsak till att man aldrig kan få två skinnjackor
helt lika. Oavsett vad en skinnjacka kostar är det
möjligt att finna ojämnheter i skinnet, som
tillfogats djuret av naturens hand. Många vill
betrakta dessa som fel men det är tvärtom frågan om
skinnets naturliga adelsmärke. Se på Din hand, där ser du en massa porer,
rynkor, blodådrer osv., det du ser är nervbilden.
Det är en bra regel att man skall kunna se skinnets
nervbild. Kan men det är skinnet inte täckt med
finish, som i många fall kan dölja öppna sår, hål
och rejält svaga bitar. Om man vill leverera ett
mjukt och vackert skinn, där man alltid kan se att
det är tal om en äkta naturprodukt, bör man välja
skinnen och sortera dem i olika klasser t.ex. 1:a,
2:a, 3:e, 4:e klass, vilket såväl prismässigt som
kvalitetsmässigt visar sig i den färdiga produkten.Garvning.
Garvning av skinnet är ett mycket
omfattande arbete. Det krävs mer än 70 arbetsmoment
samt stor fackkunskap, som för övrigt ofta går i arv
från generation till generation och som kan vara
svårt att lära sig på annat sätt. Garvningsprocessen är dessutom förbundet med
mycket stora kostnader. Det är under denna process
man bestämmer hur den färdiga skinnjackan kommer att
se ut.
Färgning. När man färgar skinn, finns i princip två
möjligheter.
Täckfärgning. Man sprutmålar skinnen, vilket i realiteten
betyder att man täcker alla ojämnheter och fel i
skinnen. Principen är densamma som när man
sprutmålar en bil. Metoden har den fördelen att man
kan använda hela skinnet, samtidigt får man också en
jämn färgyta. Metoden har använts mindre och mindre de senaste
åren av den orsak att man genom täckfärgning tar
bort skinnets identitet och charm. Det är också stor
risk att färgen med tiden blir sliten och faller av.
Skinnets grepp känns inte behagligt, det känns styvt
och plastaktigt.
Anilinfärgning. Mycket förenklat är processen den att man doppar
skinnet i ett färgbad, där färgen tränger igenom
skinnen. Färgen är transparant dvs genomskinligt,
man kan alltså se strukturen. Metoden har den stora
fördelen att man bibehåller skinnets struktur,
färgspel och särprägel. Man kan verkligen se att man
har med äkta skinn att göra. Skinnåtgången blir
naturligtvis större då man är tvungen att ta hänsyn
till stora narvfel. Man bör också arbeta med dyrare
råvaror från sunda och välskötta djur, vilket också
gör den färdiga produkten dyrare.
Den mest använda färgmetoden är en blandning av
de ovanstående metoderna vilket betyder att man
först anilinfärgar skinnen, varefter man påför
skinnen en lätt finish som i huvudsak har till
uppgift att skydda mot smuts och väta. Denna metod
kallas semianilinfärgning och passar utmärkt i vårt
klimat.
Beklädnadsskinn kan delas upp i 3 huvudgrupper.
Nappa. Ordet nappa har tyvärr, speciellt de senaste
åren, fått en dålig klang. Man har i reklam och
annonser ofta använt uttrycket nappa om
konstprodukter. Detta är helt fel, då ordet nappa är
ett uttryck för den sida av skinnet där djurets hår
har suttit, den släta sida som kallas narvsida.
Nappa betyder inte att skinnet kommer från något
speciellt djur. Nappa kan man få från olika djur t.ex. nöt, get,
eller svin. Man använder ibland mer udda djur som
antilop, buffel, älg eller hjort. Det svårt att göra
en rangordning över vilken råvara som är bäst. Här
får man återigen hänvisa till att det är genom
förädlingen av skinnen, garvning och färgning, som
skinnets kvalitet bestämmes. Kort sagt ett bra garveri kan göra en bra produkt
av vilken råvara som helst och tvärtom. Nappa är av
naturen begåvad med en narvbild som är olika från
djur till djur. Det är utifrån denna man kan se från
vilket djur skinnet kommer ifrån.
Mocka. När man behandlar skinnet på köttsidan, alltså
den sida som vänder in mot djuret, får man mocka.
Efter garvning slipar man köttsidan av skinnet, till
dess att man får det önskade resultatet. Mocka får man huvudsakligen från get, lamm och
svin. Get och lammocka är mycket snarlik. Strukturen
i getmocka är emellertid av en sådan art att
kvaliteten i det långa loppet står sig väsentligt
bättre än lammocka. Bägge kvaliteterna är mjuka och
lämpar sig utmärkt till beklädnad. Svinmocka
kännetecknas av tydliga märken efter hårsäckar från
svinborsten. Svinmocka har inte rykte efter
förtjänst då kvaliteten ofta förväxlas med
svinspalt. Svinmocka är lätt och mjukt.
Spalt. Spalt är den vanliga benämningen för den del av
skinn från nöt och svin, som med hjälp av en
spaltmaskin skiljes från narvdelen. Man använder processen då en del skinn, speciellt
från äldre djur, är för tjocka att användas till
beklädnad. Kännetecknet för spalt är att det ser ut
som en typ mocka på bägge sidor. Skinnet är relativt
tungt och verkar mindre levande än mocka och är
också den billigaste kategori av skinn. På grund av
sitt låga pris är spalt, huvudsakligen från svin och
nöt, en av det mest utbredda kvaliteterna på
marknaden. Spalt kan vara utmärkt, om konsumenten
förstår att kvaliteten har en begränsad livslängd.
Generellt sett är den svårare att hålla ren än
övriga mockakvaliteter och har svårare att klara
kemisk tvätt. |